Xabier Lete, itzultzaile
Gotzon Egia

Sarrera

Hona hemen Xabier Lete (1944-2010) idazle eta kantariaren alderdi ez hain ezaguna: Lete itzultzailea. Poeta hil berri dela, eta haren oroimena gogoratzeko ekitaldiak oraindik isildu ez direlarik, bere kantuetan beste hizkuntzetako poeta nahiz kantariei hartu zizkien hitz batzuk bildu nahi izan ditugu Senez aldizkariaren ale honetara.

Hogei pieza dira, Letek bere ibilbide musikalean zehar kantatutakoak, horietako batzuk bere diskoetan grabatuak ere bai, guztiak Abestitzak eta poema kantatuak (2006, Elkar) izeneko bilduma liburuan argitaratuak. Hona ekarri nahi izan ditugu, argitaratzailearen baimenaz, ohar labur batzuez lagundurik.

Poema kantatu horiez gain, Rainer Maria Rilke-ren Das Stunden-Buch obraren 22 poemaren errezitazioa grabatu zuen, 2001eko irailaren 22an, Oiartzungo Udaletxean, eta CD batean argitaratu, R.M. Rilkeren "'Orduen liburua"' izenburuaz argitaratu (2004, Pamiela/Arteola). Poema horiek kantatzeko ez, baizik esateko itzuliak izan zirenez, kontsiderazio hauetatik kanpo utzi ditugu.

Kanturako itzulpenak

Leterena itzulpen instrumentala dela esan genezake, oro har: kantatuak izateko euskaratu zituen bere kantari poeta kutunen hitzak. Gurari poetikoaren edo literario hutsaren gainetik, ikuspegi musikala gailentzen da haren itzulpenetan. Hitz neurtuen itzulpenak eskuak libre eskatzen badizkio itzultzaileari, zer esanik ez, melodia jakin baten barruan ezinbestean sartu beharra daukan poema itzuliak askatasun erabatekoaz jokatzeko eskubidea ematen dio itzultzaileari.

Hala jokatu zuen Xabier Letek, batzuetan bere jokamoldea nolabait arrazoitu behar zuela ikusi zuen arren. George Brassens-en «San Martin, azken larrosa» izan zen Letek grabatu zuen lehen kanta, euskarara ekarritakoen artetik, Kantatzera noazu diskoan (1976, Artezi). Itzulpena baino gehiago, guztizko moldaketa edo egokitzapen bat da Letek grabatu zuena; izenburutik hasita, Brassenes-ena «Saturne» baitzen jatorriz. Ohar hau erantsi zuen Letek, ez 1976ko diskoan, baina bai 2006ko Abestitzak eta poema kantatuak bilduman:

«Hitzen aldetik, desberdintasun haundi xamarra dago abesti honen jatorrizko izenburua eta euskerazko izenburuaren artean. Hala ere, Saturno, mitologian, denboraren jainkoa izanik, hurbil gelditzen zaigu abestiak euskeraz dioenarekin. Eta gainera, San Martinetako azken larrosarena Brassensek berak esaten du ahapaldi batean.»

Funtsean arrazoia izango zuen Leteren sen poetikoak, Saturnoren esanahi mitologikoa indartsu baita Brassenes-en poeman («...le temps tue le temps comme il peut»), eta frantsesez ageri den «la marguerite de l'été de la Saint-Martin» horren atzean erraz igarri baitaiteke urrelilia edo sanmartin lorea.

Musika, poesia, itzulpena

Musikatik poesiara, eta poesiatik itzulpenera, hala irudikatu daitezke Xabier Letek euskaratutako poema kantatu hauek egindako ibilbidea; edo, agian, poesiatik musikara lehenik, eta handik itzulpenera, gero.

Argi daude, hautuetan, Leteren zaletasun literario-musikalak: poeta kantariak, gizonezkoak, ahots sakon eta lodikoak, Mediterranoaren inguruko herrialdetakoak nagusitzen dira: Brassens, Brel, Theodorakis, Llach... Bada salbuespen bat, Leonard Cohen kanadar anglofonoarena, baina, ziurrenik, Europan 1970eko hamarraldian izan zuen arrakasta entzutetsuaren eragina besterik ez da. Bada, azkenik poeta-kantari soslai horretatik bereizten dena, Cesare Pavese, hain zuzen; baina esan daiteke, kasu honetan ere, Letek euskarara egokitu eta musikatu zuen poema («Verra la morte...») kantatua izan dela, italieraz bezala, beste hizkuntzatan ere. Esan daiteke, beraz, Letek bere kideen poemak bereganatu nahi izan zituela.

Itzulpena, egokipena

Euskarara ekarritako poema batzuetan, jatorrizko hitzetatik gehiegi aldendu gabe jokatu zuen Letek; doi-doi, melodiaren eta erritmoaren aginduak behartutako ihesbideetara mugatuta, adibidez, Gabriel Celayaren «El retorno» poemaren kasuan. Bestetan, berriz, aipatu dugun askatasuna muturreraino eramaten du, itzulpenaren zantzu guztiak galdu eta birsortze ariketa guztiz libre batera lerratzeraino. Hori da kasua, esate baterako, Mikis Theodorakis greziar poeta abeslariaren «Izpirituaren eresia», Angelos Sikelianosen «Πνευματικό Εμβατήριο» poemaren gainean sortutako kantua: poemarekin batera den oharrean sarrerako atala bakarrik idazten (hots, euskaratzen) dela aipatzen da, baina jatorrizkoaren aldean, euskaraz ematen den bertsioa oso urruneko egokitzapen bat dela ematen du. Irudi luke Letek eresi osoaren zentzua bildu, eta bere sormen propioaren arauz landutako bertso berrietan eman nahi izan zuela Sikelianosena.

Izan ere, kantuaren melodiak, errimak edo neurriak ezartzen dituen mugakizunen behartasuna ez da aski, kasu askotan, Letek hartzen dituen bide aski urrunak erabat arrazoitzeko. Horren adibide da, esate baterako, Brassens-en «Je me suis fait tout petit», Leteren bertsioa alderatzen badugu Anje Duhalde kantariak 2001ean Georges Brassensen kantari diskoan grabatutako bertsioarekin. Ez zentzuari bakarrik, hitzei ere askoz ere lotuago da Duhalderen aldaera, nahiz Brassenes-en kantaren melodiari orpoz orpo jarraitu zion, Letek bezala.

Inoiz, Leteri zalantza ere sortu zitzaion, euskarara egokitutako kanturen batean bertsio libreegia ez ote zuen eman. Hona, horren lekuko, George Brassens-en «Supplique pour être enterré à la plage de Sète» kantaz Abestitzak eta poema kantatuak bilduman argitara emandako bertsioaren amaierako oharra:

«Urte asko da abesti honen egokipen oso libre bat egin nuela, eta, aldaketa askorekin, han eta hemen abestu izan dut. Baina orain argitaratzerakoan, hitz haiek oso arrotzak gertatu zaizkit, eta gainera ez nengoen edukiarekin ados. Horrela, itzulpen ahalik eta literalena egitea erabaki dut, eta iruditzen zait, horrela, Brassens beraren hitzekin ez dela batere gaizki gelditu. Barka biezadate bertsio zaharretan ezagutu zutenek».

Urteetan zehar euskarara ekarritako kantuen langintzak emango zion, zurrenik, ziurtasun apur bat Leteri, jatorrizko hitzei gertuagotik lotzeko, hain oparo itzuli nahi izan zituen Jacques Brel-en hitzetan, oro har, eta «Les timides» kantuan egin zuen bezala.

Eredu estetikoak

Letek euskaraz ipini nahi izan zituen kantu gehienak 1950eko hamarraldian edo hurrengoan sortu eta kaleratutakoak dira. Hautu horien atzean, ziurrenik, Lete kantariaren eta Lete poetaren formazioan eragin sakona utzitako egileen aztarna dago.

Egon daiteke, nolanahi ere, esanahi zabalagorik Leteren jokabide horretan. Ez bakarrik ikuspen estetiko edo sozial bat antzeman daiteke Xabier Letek euskaratutako kantuetan. Euskara batuaren oinarriak zedarritzen ari ziren garaietan, hizkuntza eredu batzuen aldeko hautu batzuk ere igarri daitezke.

Besteak beste, Jacques Brel-en «Amsterdam» kantuaren hitzak euskaraz irakurtzerakoan, berehala datozkigu gogora Pedro Berrondo apaizak euskara berriaz 1980an egiten zituen baieztapen garratz haiek:

«Nola litekek lehengo euskera zaharrean mintzatu, oraingo irizpide berriak, Holandako auzo zikin hoietan bildutako iritzietan euskaraz mintzatu. Hori ezin liteke». (Oh! Euzkadi, 1980)

Egileak eta poemak

Egilea Jatorrizkoa Bertsioa
Cesare Pavese Verrà la morte e avrà i tuoi occhi Heriotza etorriko da eta zure begiak izanen ditu
Gabriel Celaya Retorno Itzulera
George Brassens Saturne San Martin, azken larrosa
Je me suis fait tout petit Panpinaren begirada
Supplique pour être enterré à la plage de Sète Sète hiriko hondartzan lurperatua izateko eskaria
Mikis Theodorakis Το Πνευματικό Εμβατήριο Izpirituaren eresia
Lluis Llach Vaixell de Grecia Greziako itsasontzia
L'estaca Agure zaharraren erranak
Jacques Brel Les vieux Zaharrak
Les timides Lotsatiak
Au suivant Hurrengoa
La Chanson des Vieux Amants Maitale ohikoen abestia
Ne me quitte pas Ez nazazu utzi
Amsterdam Amsterdam
Voir un ami pleurer Lagun bat negarrez
La ville s'endormait Hiria lotan zen
Quand on n'a que l'amour Maitasuna besterik ez denean
Quand mama reviendra Ama itzultzean
Leonard Cohen Suzanne Suzanne
Bird on the wire Bird on the wire (Txoriak kaiolan)



Cesare Pavese

Verrà la morte e avrà i tuoi occhi
Verrà la morte e avrà i tuoi occhi
questa morte che ci accompagna
dal mattino alla sera, insonne,
sorda, come un vecchio rimorso
o un vizio assurdo. I tuoi occhi
saranno una vana parola,
un grido taciuto, un silenzio.
Cosí li vedi ogni mattina
quando su te sola ti pieghi
nello specchio. O cara speranza,
quel giorno sapremo anche noi
che sei la vita e sei il nulla.
Per tutti la morte ha uno sguardo.
Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.
Sarà come smettere un vizio,
come vedere nello specchio
riemergere un viso morto,
come ascoltare un labbro chiuso.
Scenderemo nel gorgo muti.

Cesare Pavese

Heriotza etorriko da eta zure begiak izanen ditu
Etorriko da zure begiz heriotza
gor, logabe, alhadura zaharren gisan
egunsentitik gauera laguntzen gaituen
ohidura zentzugabe bat bailitzan,
zure begiak alferrikako hitza izanik
garrasi mutu, isiltasun oro isil
goiz bakoitzean aurkitzen dituzu adi
ispilura begiratuz, ilun, hurbil.
Jakinen dugu egun hartan, o itxaropen!
bizitza zarela ta ezereza
guztiontzat du heriotzak soa zorrotz
bakar, mutu, leizera jetsiko gara.
Entzunen dugu ezpain hertsien mintzoa
aurpegi hotz bat leihoaren ondoan
usadioen jantziak zintzilikatuz
biluztasuna nagusitzen denean,
zure begiek argi grisaren errainu
mendi ilunen goizorduko izotza
esnatzearen dardara eta ikara
kale hutsetik hurbiltzen zarenean.
Jakinen dugu egun hartan, o itxaropen!
bizitza zarela ta ezereza
guztiontzat du heriotzak soa zorrotz
bakar, mutu, leizera jetsiko gara.

 


Gabriel Celaya

El retorno

Ya vuelvo, Euskadi mía,
ya vuelvo, amor a tí.
Montañas y distancias,
no sé si soy feliz
porque este sentimiento
que hay soterrado en mí
es tan tierno y tan viejo
que parece un sufrir.

Mas ya me habla a lo lejos
lo que no sé decir,
y golpea en mi pecho
el niño que yo fuí:
mil cosas olvidadas
que ahora me dicen «sí»
tan sólo con mostrarse
allí, y allí...,¡y aquí!

Aquí, sí, sobre todo,
pequeños y sin fín,
los detalles concretos
de un mundo sin desliz.
Paisaje de juguete,
verde y fácil, feliz,
donde los caseríos
detallan su perfil.

Te redescubro, Euskadi.
¡Ay, cuánto recorrí
mundos insospechados
para volver a tí!
Salir, siempre salimos
los vascos a vivir,
pero siempre volvemos
a la paz de tu «así».

Euskadi, entraña mía,
madre en que yo nací,
y acoges al que vuelve,
cansado de vivir,
y ahí estás tan segura,
sin razón, porque sí,
tan cálida y tan honda
que al fín puedo dormir.

Mi Euskadi pequeñita,
mi pueblo, mi sentir
que ya no es necesario
ni explicar, ni decir.
Mi pasado es el tuyo.
Soy muy viejo: viví.
Euskadi, vengo herido,
ayúdame a morir.

Gabriel Celaya

Itzulera

Banator ene Euskadi
zuregana berriz
mendi eta lekuak
urrundik nabariz, 
ez dakit zorionik
nigan gerta dadin
ene sentimendua
sufrituz da egi. 

Lanbropetik datorkit
ezinesan hori
izan nintzen haur harek
bihotza hunkitzen dit,
mila gauza ahaztuek
berriz diote «bai» 
han eta hemen agertuz,
han, hemen eta orain. 

Hemen, bai, batez ere
mugagabe ttiki g
altzerik ez duen
zehaztasun bizi,
jostailuzko lurbira
berde zoriongarri
baserrien kokapen,
ortzearen hutseski. 

Berriz aurkitzen zaitut
lehengoan Euskadi
izkutuko munduak
zuregana ibiliz, 
beti goaz euskaldunok
etxetik urruti
zure bake haundira
berriro itzuliz. 

Euskadi, ene barne,
ama jaioterri
neketan datorrena
hartzen duena beti
eta hor zaude hain sendo
zure baitan berri 
hain bero eta hain sakon,
atseden jauregi. 

Nire Euskadi ttikia,
ene herri,
solasik behar ez duen
adierazpen garbi
zugan ene iragana:
zahar nauzu, ibiltari
zauriturik natorkizu
hiltzera, Euskadi. 

Oharra: "Hutseski" hitza Oteizak asmatutakoa da. Berak esaten zuen lurra eta ortzearen arteko ortzelerro horretan hutsune gisako bat zela sortzen, sakratua. Ez huts hutsala, ohiukatzen duen huts-lerroa baizik, materiaren antzaldatze etereoa: hutseskia. 



George Brassens

Je me suis fait tout petit

Je n'avais jamais ôté mon chapeau
Devant personne
Maintenant je rampe et je fait le beau
Quand ell' me sonne
J'étais chien méchant, ell' me fait manger
Dans sa menotte
J'avais des dents d'loup, je les ai changées
Pour des quenottes


George Brassens

Panpinaren begirada

Ez nuke noiz ta nola esango
hari begira
dardaraturik gelditzen nintzen,
urteak dira,
suaren bila mitxeleta ero
amets tartean,
eta ez nuen bakerik izan
erre artean.


George Brassens

Saturne

Il est morne, il est taciturne
Il préside aux choses du temps
Il porte un joli nom, Saturne
Mais c'est un Dieu fort inquiétant
Il porte un joli nom, Saturne
Mais c'est un Dieu fort inquiétant
En allant son chemin, morose
Pour se désennuyer un peu
Il joue à bousculer les roses
Le temps tue le temps comme il peut
Il joue à bousculer les roses
Le temps tue le temps comme il peut
Cette saison, c'est toi, ma belle
Qui a fait les frais de son jeu
Toi qui a dû payer la gabelle
Un grain de sel dans tes cheveux
Toi qui a dû payer la gabelle
Un grain de sel dans tes cheveux
C'est pas vilain, les fleurs d'automne
Et tous les poètes l'ont dit
Je te regarde et je te donne
Mon billet qu'ils n'ont pas menti
Je te regarde et je te donne
Mon billet qu'ils n'ont pas menti
Viens encore, viens ma favorite
Descendons ensemble au jardin
Viens effeuiller la marguerite
De l'été de la Saint-Martin
Viens effeuiller la marguerite
De l'été de la Saint-Martin
Je sais par cœur toutes tes grâces
Et pour me les faire oublier
Il faudra que Saturne en fasse
Des tours d'horloge, de sablier
Et la petite pisseuse d'en face
Peut bien aller se rhabiller...


George Brassens

San Martin, azken larrosa

Ez da ilun, ez da beldurgarri
egun joanen itzala
oin galduek zapaldurik duten
bide xahar bat bezala.
Mila negu, mila udaberri
astindu ditu ekaitzak
banan-banan lurrean etzanaz
bizi aroen emaitzak.
Eta bihar, egunsentirako,
prest egongo da jantzia
ta ur-gainean isilik legoke
mugazainaren ontzia.
Zatoz, maite, ta azken larrosa
moz dezagun elkarrekin,
ez da bihar alferrik izango
udazkeneko San Martin.
Eta hala, poliki-poliki,
azken argia itzaliz,
etxe zahar maitagarri hartan
leiho guztiak zabalik,
mugaz harat eramaten duen
bidean zehar ibiliz.

Oharra: Hitzen aldetik, desberdintasun haundi xamarra dago abesti honen jatorrizko izenburua eta euskerazko izenburuaren artean. Hala ere, Saturno, mitologian, denboraren jainkoa izanik, hurbil gelditzen zaigu abestiak euskaraz dioenarekin. Eta gainera, San Martinetako azken larrosarena Brassensek berak esaten du ahapaldi batean. 

 

 

George Brassens

Supplique pour être enterré à la plage de Sète

La Camarde qui ne m'a jamais pardonné,
D'avoir semé des fleurs dans les trous de son nez,
Me poursuit d'un zèle imbécile.
Alors cerné de près par les enterrements,
J'ai cru bon de remettre à jour mon testament,
De me payer un codicille.

Trempe dans l'encre bleue du Golfe du Lion,
Trempe, trempe ta plume, ô mon vieux tabellion,
Et de ta plus belle écriture,
Note ce qu'il faudra qu'il advint de mon corps,
Lorsque mon âme et lui ne seront plus d'accord,
Que sur un seul point : la rupture.

Quand mon âme aura pris son vol à l'horizon,
Vers celle de Gavroche et de Mimi Pinson,
Celles des titis, des grisettes.
Que vers le sol natal mon corps soit ramené,
Dans un sleeping du Paris-Méditerranée,
Terminus en gare de Sète.

Mon caveau de famille, hélas ! n'est pas tout neuf,
Vulgairement parlant, il est plein comme un œuf,
Et d'ici que quelqu'un n'en sorte,
Il risque de se faire tard et je ne peux,
Dire à ces braves gens : poussez-vous donc un peu,
Place aux jeunes en quelque sorte.

Juste au bord de la mer à deux pas des flots bleus,
Creusez si c'est possible un petit trou moelleux,
Une bonne petite niche.
Auprès de mes amis d'enfance, les dauphins,
Le long de cette grève où le sable est si fin,
Sur la plage de la corniche.

C'est une plage où même à ses moments furieux,
Neptune ne se prend jamais trop au sérieux,
Où quand un bateau fait naufrage,
Le capitaine crie : "Je suis le maître à bord !
Sauve qui peut, le vin et le pastis d'abord,
Chacun sa bonbonne et courage".

Et c'est là que jadis à quinze ans révolus,
A l'âge où s'amuser tout seul ne suffit plus,
Je connu la prime amourette.
Auprès d'une sirène, une femme-poisson,
Je reçu de l'amour la première leçon,
Avalai la première arête.

Déférence gardée envers Paul Valéry,
Moi l'humble troubadour sur lui je renchéris,
Le bon maître me le pardonne.
Et qu'au moins si ses vers valent mieux que les miens,
Mon cimetière soit plus marin que le sien,
Et n'en déplaise aux autochtones.

Cette tombe en sandwich entre le ciel et l'eau,
Ne donnera pas une ombre triste au tableau,
Mais un charme indéfinissable.
Les baigneuses s'en serviront de paravent,
Pour changer de tenue et les petits enfants,
Diront : chouette, un château de sable !

Est-ce trop demander : sur mon petit lopin,
Planter, je vous en prie une espèce de pin,
Pin parasol de préférence.
Qui saura prémunir contre l'insolation,
Les bons amis venus faire sur ma concession,
D'affectueuses révérences.

Tantôt venant d'Espagne et tantôt d'Italie,
Tous chargés de parfums, de musiques jolies,
Le Mistral et la Tramontane,
Sur mon dernier sommeil verseront les échos,
De villanelle, un jour, un jour de fandango,
De tarentelle, de sardane.

Et quand prenant ma butte en guise d'oreiller,
Une ondine viendra gentiment sommeiller,
Avec moins que rien de costume,
J'en demande pardon par avance à Jésus,
Si l'ombre de ma croix s'y couche un peu dessus,
Pour un petit bonheur posthume.

Pauvres rois pharaons, pauvre Napoléon,
Pauvres grands disparus gisant au Panthéon,
Pauvres cendres de conséquence,
Vous envierez un peu l'éternel estivant,
Qui fait du pédalo sur la vague en rêvant,
Qui passe sa mort en vacances.

George Brassens

Sète hiriko hondartzan lurperatua izateko eskaria

Lorez inguratuz pozez bizitzea
Herio zekenak, zer gauza tristea,
inola ez baitit barkatzen,
lurperatzaileen itzalaren susmoz
hasi naiz, paperak argitzeko asmoz
testamentua prestatzen.

Busti begirada itsas urdinean
busti zure luma tinta ilunean
eta idazkera ederrez
esazu non utzi nere hondakinak
gorputza eta arima, ez hain lagun minak,
nere azkenaz adostean.

Nere arima, hegan, ortzeruntz joatean
mugarik ez duten zeruen atean
emazte maiteen bila,
Marseillako trenak Paris agurtzean
Sète-ko hirira lehenengo klasean
bidaiatu nahi dut hila.

Nere senditarren hilobi zaharra
leporaino dago, egoera txarra,
beste bat ez da kabitzen,
eta horregatik, berandu baino lehen,
herritar lagunak asper ez daitezen
zerbait behar dut asmatu.

Itsas bazterrean, hondartzaren mugan
nahi nuke, ahal balitz, eta ez egon dudan,
hilobi bat erosoa,
haurtzaroko lagun delfinen ondoan
hain argitsua den Liongo golkoan
hartu atseden osoa.

Haserrealdirik latzenean ere
Neptunok ez baitu gogorik batere
inori egiteko kalte,
itsasontzi batzuk larri badabiltza
kapitainak dauka salbatzeko giltza
tabernara heldu arte.

Hamabost urtetan, adin negartia,
ez denez nahikoa plazer bakartia
lehen aldiz, hondartza hartan
dastatua nuen neska bat polita
sirena itxuran nigana etorrita
maitasuna eskeintzera.

Errespetu haundiz, Paul Valery jauna
entzun koblakari honetxen esana,
eta barkatu ausardia
bertsotan zu askoz hobea izanik
hilerria, aldiz, ederragoa dut nik
ta herritarren gustokoa.

Zeru eta lurren arteko hilobiak
adur txarrik ez du, ditu men nobliak
eta xarma bereziak,
itsastiarrentzat babes ona izanik
jazkera aldatzeko aukera ona nik
ematen diet guztiei.

Gehiegi ez balitz hori eskatzea
benetan nahi nuke hantxe aldatzea
pinu eder bat alboan,
horrela, eguzki gehiegitik salbu
nere lagunekin solasterik banu
zoriontsu nintzateke.

Espainiar doinuz, edo Italiatik
perfumez beterik haizeen gainetik
musika bat entzutean,
dantzatu nahi nuke tarantela zonbait
eta sardana ere asko gustatzen zait
tramontanaren haizetan.

Sirena polit bat hor etzaten bada
loaldi ttiki bat egiteko, iada
bilutsik, oh adur ona!
Jesusi barkamen nahi diot eskatu
gurutze horretan nahi baitut pairatu
nere azken zoriona.

Faraon gaixoak, gaixo Napoleon
zenbat piramide ta zenbat Pantheon
errauts batzuk jasotzeko,
agurtzen zaituztet itsas-bazterretik
eternitatea oporretan beti
pozik baitut igarotzen.

Oharrak:

Urte asko da abesti honen egokipen oso libre bat egin nuela, eta, aldaketa askorekin, han eta hemen abestu izan dut. Baina orain argitaratzerakoan, hitz haiek oso arrotzak gertatu zaizkit, eta gainera ez nengoen edukiarekin ados. Horrela, itzulpen ahalik eta literalena egitea erabaki dut, eta iruditzen zait, horrela, Brassens beraren hitzekin ez dela batere gaizki gelditu. Barka biezadate bertsio zaharretan ezagutu zutenek.

Paul Valéry poeta famatua Sète hirian jaioa zen, Brassens bezela, eta gainera hiri hartako itsas gaineko hilerrian lurperatua dago. Beste poemen artean, idatzi zuen "Le cimetiére marin" deitzen den poema eder bat... Hori dena kontuan hartuz uler daiteke kantariak poetari esaten diona.

 

 


Mίκης Θεοδωράκης

Πνευματικό Εμβατήριο

Σαν έριξα και το στερνό δαυλί στο φωτογώνι
(δαυλί της ζωής μου της κλεισμένης μες στο χρόνο)
στο φωτογώνι της καινούργιας Λευτεριάς Σου Ελλάδα,
μου αναλαμπάδιασε άξαφνα η ψυχή, σα να 'ταν
όλο χαλκός το διάστημα, ή ως να 'χα
τ' άγιο κελί του Ηράκλειτου τριγύρα μου
όπου χρόνια,
για την Αιωνιότη εχάλκευε τους λογισμούς του
και τους κρεμνούσε ως άρματα
στης Έφεσος το Ναό·

Mikis Theodorakis

Izpirituaren eresia

Bizidunok, erne, adi, entzun nere arrena
errukiak ikuz dezan gorrotoen iraina.
Itsasoaren beilari egunsentiko lehen orduan.
Izpirituaren oihuak itsuak iratzar ditzan
argiaren miresmenera,
adimenak
keinu zitalen halabeharrak deseginik
senideen egoitza arautu dezan,
eramankor
odolik gabea,
asmo gorenaren arnasetik
aberriak duintasuna eskura dezan.


Lluis Llach

Vaixell de Grecia

Si per les albes veieu passar un vaixell
besant les aigües del mar bressol dels déus
feu-li senyal, que pugui veure on som
i caminar amb nosaltres cap el nord.

Si no duu xarxa, ni orsa, ni timó,
no penseu mai que ho hagi perdut tot,
que el poble sempre podrà inflar el velam
per guanyar onades fetes de por i de sang.

Vaixell que plores igual que plora el meu,
que duus la pena i el dol que porta el meu,
vaixell de grècia, que no t'enfonsi el tro,
infla les veles que anem al mateix port.

Lluis Llach

Greziako itsasontzia

Itsasoz gaindi ikusten baduzu
gure gogoa daraman ontzia
etzazu pentsa galduta dihoanik
argitzen baitu goizeko eguzkiak.

Hainbeste amets, negar ta desio
ez du ekaitzak hondora botako,
salbatuko da goizeko ontzia
kaiaren bila hegaka joateko.

Arraun berriek eramango dute
bide zaharretik askatasunera
oihal zuriek haizea bildurik
gure arnasa biltzen den batera.

Ez du ekaitzak hondora botako
salbatuko da goizeko ontzia.


Lluis LLach

L'estaca

L'avi Siset em parlava
de bon matí al portal
mentre el sol esperàvem
i els carros vèiem passar.
Siset, que no veus l'estaca
on estem tots lligats?
Si no podem desfer-nos-en
mai no podrem caminar!

Si estirem tots, ella caurà
i molt de temps no pot durar.
Segur que tomba, tomba, tomba,
ben corcada deu ser ja.
Si jo l'estiro fort per aquí
i tu l'estires fort per allà,
segur que tomba, tomba, tomba,
i ens podrem alliberar.

Però, Siset, fa molt temps ja,
les mans se'm van escorxant,
i quan la força se me'n va
ella és més ampla i més gran.
Ben cert sé que està podrida
però és que, Siset, pesa tant,
que a cops la força m'oblida.
Torna'm a dir el teu cant:
Si estirem tots, ella caurà
i molt de temps no pot durar.
Segur que tomba, tomba, tomba,
ben corcada deu ser ja.
Si jo l'estiro fort per aquí
i tu l'estires fort per allà,
segur que tomba, tomba, tomba,
i ens podrem alliberar.

L'avi Siset ja no diu res,
mal vent que se l'emporta,
ell qui sap cap a quin indret
i jo a sota el portal.
I mentre passen els nous vailets
estiro el coll per cantar
el darrer cant d'en Siset,
el darrer que em va ensenyar.

Si estirem tots, ella caurà
i molt de temps no pot durar.
Segur que tomba, tomba, tomba,
ben corcada deu ser ja.
Si jo l'estiro fort per aquí
i tu l'estires fort per allà,
segur que tomba, tomba, tomba,
i ens podrem alliberar.


Lluis LLach

Agure zaharraren erranak

Agure zahar batek zioen
bere etxe-aurrean
goizean goiz lantokira
irtetzen nintzenean:
ez ahal duk, gazte, ikusten
gure hesola zein dan,
desegiten ez badugu
bertan galduko gera.

Baina guztiok batera
saiatu hura botatzera
usteltzen hasia dago ta
laster eroriko da.
Hik bultza gogor hortikan
ta bultza nik hemendikan
ikusiko duk nola
laster eroriko dan.

Baina denbora badoa
nekea zaigu hasi
eskuak apurtu zaizkit
eta indarrak utzi,
usteltzen badago ere
karga badu oraindik,
berriz arnasa hartzeko
esaigun elkarrekin.
Baina guztiok batera
saiatu hura botatzera
usteltzen hasia dago ta
laster eroriko da.
Hik bultza gogor hortikan
ta bultza nik hemendikan
ikusiko duk nola
laster eroriko dan.

Agure zaharra falta da
bere etxe-ondotik
haize txar batek hartuta
eraman du hemendik,
haur batzuk ikusten ditut
eta inguraturik
aitona zaharraren kanta
nahi diet irakatsi.

Baina guztiok batera
saiatu hura botatzera
usteltzen hasia dago ta
laster eroriko da.
Hik bultza gogor hortikan
ta bultza nik hemendikan
ikusiko duk nola
laster eroriko dan.

 


Jacques Brel

Les vieux

Les vieux ne parlent plus ou alors seulement parfois du bout des yeux
Même riches ils sont pauvres, ils n'ont plus d'illusions et n'ont qu'un coeur pour deux
Chez eux ça sent le thym, le propre, la lavande et le verbe d'antan
Que l'on vive à Paris on vit tous en province quand on vit trop longtemps
Est-ce d'avoir trop ri que leur voix se lézarde quand ils parlent d'hier
Et d'avoir trop pleuré que des larmes encore leur perlent aux paupières
Et s'ils tremblent un peu est-ce de voir vieillir la pendule d'argent
Qui ronronne au salon, qui dit oui qui dit non, qui dit: je vous attends

Les vieux ne rêvent plus, leurs livres s'ensommeillent, leurs pianos sont fermés
Le petit chat est mort, le muscat du dimanche ne les fait plus chanter
Les vieux ne bougent plus leurs gestes ont trop de rides leur monde est trop petit
Du lit à la fenêtre, puis du lit au fauteuil et puis du lit au lit
Et s'ils sortent encore bras dessus bras dessous tout habillés de raide
C'est pour suivre au soleil l'enterrement d'un plus vieux, l'enterrement d'une plus laide
Et le temps d'un sanglot, oublier toute une heure la pendule d'argent
Qui ronronne au salon, qui dit oui qui dit non, et puis qui les attend

Les vieux ne meurent pas, ils s'endorment un jour et dorment trop longtemps
Ils se tiennent la main, ils ont peur de se perdre et se perdent pourtant
Et l'autre reste là, le meilleur ou le pire, le doux ou le sévère
Cela n'importe pas, celui des deux qui reste se retrouve en enfer
Vous le verrez peut-être, vous la verrez parfois en pluie et en chagrin
Traverser le présent en s'excusant déjà de n'être pas plus loin
Et fuir devant vous une dernière fois la pendule d'argent
Qui ronronne au salon, qui dit oui qui dit non, qui leur dit: je t'attends
Qui ronronne au salon, qui dit oui qui dit non et puis qui nous attend.

Jacques Brel

Zaharrak

Zaharrek solasik ez, une bakanetan baizik begiekin, esku-
huts diraute, bihotz bat biontzat, itxaropen gabe. Usadio
zaharren oroitzapenetan dute aberria erbestean beti bizitza
gehiegi luzatzen denean. Irri eta negar, begi bustietan haien
iragana eta aurpegiko azal zimurretan lekukotasuna,
ordulariaren esan jarraituan zaharragotzen dira haren
mintzoari erantzun ezinik ezbai larrituan.

Zaharrek ametsik ez, liburuak lotan, pianoak isil katutxoa hil
zen, arnoaren suak ez ditu alaitzen. Beren mundu hori
ttikiagotzen da ordutik ordura ohetik leihora, ohetik salara,
ohetik ohera. Eta irtetzen badira besotik helduta apainago
jantziz zaharrago baten ehorzketa hartan parte hartzeko da
zotin ta negarrez, une labur batez hila onesteko, badakitelarik
beraien ordua ere hurbil dela.

Zaharrak ez dira hiltzen, lokartzen dira behin lotan irauteko,
horregatik bada, beldur direlako daramate elkar besotik
helduta, batak besteari arnasa itzuliz, baina alferrik da, bat
hiltzen denean bestea da galtzen. Hortxen dituzue, zuengandik
hurbil eta hain baztertuak beti igarotzen doaz barkamena
eskatuz bizi izateagatik... Ordulari zaharrak "itxoiten dizuet"
oihukatzen die errukirik gabe orduen joanean bizia lapurtuz
errukirik gabe orduen joanean bizia kenduz.

 


Jacques Brel

Les timides

Les timides
Ça s'tortille
Ça s'entortille
Ça sautille
Ça s'met en vrille
Ça s'recroqueville
Ça rêve d'être un lapin
Peu importe
D'où ils sortent
Mais feuilles mortes
Quand le vent les porte
Devant nos portes
On dirait qu'ils portent
Une valise dans chaque main

Les timides
Suivent l'ombre
L'ombre sombre
De leur ombre
Seule la pénombre
Sait le nombre
De leurs pudeurs de Levantin
Ils se plissent
Ils pâlissent
Ils jaunissent
Ils rosissent
Ils rougissent
S'écrevissent
Une valise dans chaque main

Mais les timides
Un soir d'audace
Devant leur glace
Rêvant d'espace
Mettent leur cuirasse
Et alors place !
Allons, Paris
Tiens-toi bien !
Et vive la gare
Saint-Lazare
Mais on s'égare
On s'effare
On s'désempare
Et on repart
Une valise dans chaque main

Les timides
Quand ils chavirent
Pour une Elvire
Ont des soupirs
Ont des désirs
Qu'ils désirent dire
Mais ils n'osent pas bien
Et leur maîtresse
Plus prêtresse
En ivresse
Qu'en tendresse
Un soir les laisse
Du bout des fesses
Une valise dans chaque main

Les timides
Alors vieillissent
Alors finissent
Se rapetissent
Et quand ils glissent
Dans les abysses
Je veux dire
Quand ils meurent
N'osent rien dire
Rien maudire
N'osent frémir
N'osent sourire
Juste un soupir
Et ils meurent
Une valise sur le cœur


Jacques Brel

Lotsatiak

Lotsatiak
nahasten dira
zimurtzen dira,
jauzika dira
aidean dira,
makurtzen dira
untxi baten gisan,
sorterri bat
nahi lukete,
baina hosto hilak
ekaitzen menpe
gure atetik
pasatzen dira
maleta bana eskuan.

Lotsatiak
itzaletik
beren itzalen
itzal beltzetik,
ilunak daki
haien lotsen
sustrai gordeena,
kizkurturik,
zurbildurik,
horiturik,
gorriturik
beren lotsa
daramate
eskuetan zintzilik.

Lotsatiek
egun batez
ausarkeriz
tokia hartuz
beren abesak
jartzen dituzte
Parisen
erdian,
Saint Lazare
geltokian,
baina beldurtuz,
mesfidatuz
ihesa hartuz
urrun doaz
maleta bana eskuan.

Lotsatiek
suspirioz
neska batekin
amestean
ai! nahi lukete
ari mintza,
ez dira ausartzen,
sazerdotisek
xamurtasunik
nola ez duten,
iraina baizik,
bazter batean
uzten dituzte
maleta bana eskuan.

Lotsatiak
zahartzen dira
hausten dira,
mehetzen dira,
eta zulora
irristatzean,
esan nahi dut
hiltzean,
deus esan gabe,
biraorik gabe,
irrifar gabe,
mezurik gabe,
joaten dira
min bat dutela
bihotzaren erdian

 

Jacques Brel

Au suivant

Tout nu dans ma serviette qui me servait de pagne
J'avais le rouge au front et le savon à la main
Au suivant, au suivant
J'avais juste vingt ans et nous étions cent vingt
A être le suivant de celui qu'on suivait
Au suivant, au suivant
J'avais juste vingt ans et je me déniaisais
Au bordel ambulant d'une armée en campagne
Au suivant, au suivant

Moi j'aurais bien aimé un peu plus de tendresse
Ou alors un sourire ou bien avoir le temps
Mais au suivant, au suivant
Ce n'fut pas Waterloo mais ce n'fut pas Arcole
Ce fut l'heure où l'on r'grette d'avoir manqué l'école
Au suivant, au suivant
Mais je jure que d'entendre cet adjudant d'mes fesses
C'est des coups à vous faire des armées d'impuissants
Au suivant, au suivant

Je jure sur la tête de ma première vérole
Que cette voix depuis je l'entends tout le temps
Au suivant, au suivant
Cette voix qui sentait l'ail et le mauvais alcool
C'est la voix des nations et c'est la voix du sang
Au suivant, au suivant
Et depuis chaque femme à l'heure de succomber
Entre mes bras trop maigres semble me murmurer :
"Au suivant, au suivant"

Tous les suivants du monde devraient s'donner la main
Voilà ce que la nuit je crie dans mon délire
Au suivant, au suivant
Et quand je n'délire pas, j'en arrive à me dire
Qu'il est plus humiliant d'être suivi que suivant
Au suivant, au suivant
Un jour je m'f'rai cul-de-jatte ou bonne sœur ou pendu
Enfin un d'ces machins où je n's'rai jamais plus
Le suivant, le suivant

Jacques Brel

Hurrengoa

Biluts azkenean gela zikin hartan
lotsaren gorriak soa estaltzean...
Beste bat, beste bat!
Hemeretzi urte nituen doi-doian
elkarren jarraian ginelarik hamar...
Beste bat, beste bat!
Hemeretzi urte, lagunek bezala
soldaduentzako bordel ilunean...
Beste bat, beste bat!

Xamurtasunaren beharra nuen nik
edo irrifarre bat edo sosegua...
Au suivant, au suivant!
Hura etzen gerla, ez, ez, hura etzen Waterloo
hura zen haurtzarotik bortxaz irtetzea...
Au suivant, au suivant!
Zin egiten dut gaur nere hilengatik
gorroto dudala makurtasun hura...;
Au suivant, au suivant!

Zin egiten dut gaur birao batekin
ahots hura beti barnean dudala...
Beste bat, beste bat!
Alkohol txarrenaren kiratsa zeraman
emagaldu zurbil tristearen ahotsa...
Beste bat, beste bat!
Eta emazte bat besoen artean
dudan bakoitzean dirudi diola...
Beste bat, beste bat!

Ametsen erdian, atsedenik gabe
gauaren beroan oihu egiten dut nik...
Au suivant, au suivant!
Ez baitakik ongi zer den okerrago
jarraitzaile edo jarraitua izatea...
Au suivant, au suivant!
Baina egun batez desagertuko naiz
gizonen mundutik, ez baitut izan nahi.
Au suivant, au suivant!


Jacques Brel

La Chanson Des Vieux Amants

Bien sûr, nous eûmes des orages
Vingt ans d'amour, c'est l'amour fol
Mille fois tu pris ton bagage
Mille fois je pris mon envol
Et chaque meuble se souvient
Dans cette chambre sans berceau
Des éclats des vieilles tempêtes
Plus rien ne ressemblait à rien
Tu avais perdu le goût de l'eau
Et moi celui de la conquête

Mais mon amour
Mon doux mon tendre mon merveilleux amour
De l'aube claire jusqu'à la fin du jour
Je t'aime encore tu sais je t'aime

Moi, je sais tous tes sortilèges
Tu sais tous mes envoûtements
Tu m'as gardé de pièges en pièges
Je t'ai perdue de temps en temps
Bien sûr tu pris quelques amants
Il fallait bien passer le temps
Il faut bien que le corps exulte
Finalement finalement
Il nous fallut bien du talent
Pour être vieux sans être adultes

Oh, mon amour
Mon doux mon tendre mon merveilleux amour
De l'aube claire jusqu'à la fin du jour
Je t'aime encore, tu sais, je t'aime

Et plus le temps nous fait cortège
Et plus le temps nous fait tourment
Mais n'est-ce pas le pire piège
Que vivre en paix pour des amants
Bien sûr tu pleures un peu moins tôt
Je me déchire un peu plus tard
Nous protégeons moins nos mystères
On laisse moins faire le hasard
On se méfie du fil de l'eau
Mais c'est toujours la tendre guerre

Oh, mon amour...
Mon doux mon tendre mon merveilleux amour
De l'aube claire jusqu'à la fin du jour
Je t'aime encore tu sais je t'aime


Jacques Brel

Maitale ohikoen abestia

Ekaitz ilunen hondar hitsa
gure maitasun zaharra, mila
bider urrundu ginen zeken
itzuliz bizkarra... Altzari
bakoitzak daki haurrik gabeko
gela hontan gure irain sutuen
berri, lehengotik ez dirau
ezerk iturria agortu zen
ehortzirik xarma eta irri.

Baina maite
maite xamur, uzkur, zoragarri
goizargitik arrats ilunera
maite zaitut, maite oraindik.

Zure liluren menpe beti
zurikeriz morroi nauzu.
Iruzurrez galdu ninduzun
nagikeriz nik zu galdu,
maitaleen deiaren zai zentzu
denen suspergarri joaten utzi
duzu denbora, orain biok ez
gera gai zahartzaroa onartzeko
jakin gabe nola eta nora.

Baina maite
maite xamur, uzkur, zoragarri
goizargitik arrats ilunera
maite zaitut, maite oraindik.

Denboraren hesi estuak
areagotzen zauria,
ez da bakez nehoiz garaitzen
maitaleen araudia,
zuk ez duzu gaur malkorik
nik gaur damurik ez daukat,
izkutu denak agerira,
hitz gehiegiak mugatuz
erretenak zeharkatuz
gerla xamurrak gerla dira.

Baina maite
maite xamur, uzkur, zoragarri
goizargitik arrats ilunera
maite zaitut, maite oraindik.


Jacques Brel

Ne me quitte pas

Ne me quitte pas
Il faut oublier
Tout peut s'oublier
Qui s'enfuit déjà
Oublier le temps
Des malentendus
Et le temps perdu
A savoir comment
Oublier ces heures
Qui tuaient parfois
A coups de pourquoi
Le cœur du bonheur
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas.

Moi je t'offrirai
Des perles de pluie
Venues de pays
Où il ne pleut pas
Je creuserai la terre
Jusqu'après ma mort
Pour couvrir ton corps
D'or et de lumière
Je ferai un domaine
Où l'amour sera roi
Où l'amour sera loi
Où tu seras reine
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas

Ne me quitte pas
Je t'inventerai
Des mots insensés
Que tu comprendras
Je te parlerai
De ces amants-là
Qui ont vu deux fois
Leurs cœurs s'embraser
Je te raconterai
L'histoire de ce roi
Mort de n'avoir pas
Pu te rencontrer
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas

On a vu souvent
Rejaillir le feu
D'un ancien volcan
Qu'on croyait trop vieux
Il est paraît-il
Des terres brûlées
Donnant plus de blé
Qu'un meilleur avril
Et quand vient le soir
Pour qu'un ciel flamboie
Le rouge et le noir
Ne s'épousent-ils pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas

Ne me quitte pas
Je ne vais plus pleurer
Je ne vais plus parler
Je me cacherai là
A te regarder
Danser et sourire
Et à t'écouter
Chanter et puis rire
Laisse-moi devenir
L'ombre de ton ombre
L'ombre de ta main
L'ombre de ton chien
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas
Ne me quitte pas.


Jacques Brel

Ez nazazu utzi

Ez zaitez joan,
ez nazazu utzi
ahaz dezagun
lehengo denbora
ilunperatu
desleialtasun
zaurigarrien
une larriak,
ordu zekenen
bihotz mindua
berriz ehortzi
behin betirako,
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi.

Nik zuretzat ditut
itsaso galdu
urrunetako
perla bitxiak,
lurbira dena
inguraturik
zure gorputza
urrez jazteko,
eraiki nahirik
maitasunaren
egoitza zabal
berdingabea,
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi.

Ez nazazu utzi,
asmatuko dut
zure neurriko
hitzen multzoa,
mintzatuko naiz
bihotzak berriz
batu zituzten
maitaleetaz,
zure beharrez
penaz hildako
erregearen
gertakizunaz,
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi.

Bai, ikusi da maiz:
sua berpizten
itzalitako
sumendietan
euri berriak
ibar errea
udaberrian
gariz beterik,
arratsaldeko
zeru hertsiak
gorri ta ilun
diren orduan,
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi.

Ez zaitez joan,
ez dut negarrez
hitz alferretan
zutaz jardun nahi,
miresmen haundiz,
dantza ta irriz
kantu ta farrez
gurtzaile izan,
utzi iezadazu
zure itzala
zakur leiala
beti izaten,
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi
ez nazazu utzi,
ez nazazu utzi.

Oharra: Andoni Lekuonak ere idatzi zuen abesti honen beste itzulpen bat, Julen Lekuonak kantatu izan zuena.

 


Jacques Brel

Amsterdam

Dans le port d'Amsterdam
Y a des marins qui chantent
Les rêves qui les hantent
Au large d'Amsterdam
Dans le port d'Amsterdam
Y a des marins qui dorment
Comme des oriflammes
Le long des berges mornes
Dans le port d'Amsterdam
Y a des marins qui meurent
Pleins de bière et de drames
Aux premières lueurs
Mais dans le port d'Amsterdam
Y a des marins qui naissent
Dans la chaleur épaisse
Des langueurs océanes

Dans le port d'Amsterdam
Y a des marins qui mangent
Sur des nappes trop blanches
Des poissons ruisselants
Ils vous montrent des dents
A croquer la fortune
A décroiser la lune
A bouffer des haubans
Et ça sent la morue
Jusque dans le cœur des frites
Que leurs grosses mains invitent
A revenir en plus
Puis se lèvent en riant
Dans un bruit de tempête
Referment leur braguette
Et sortent en rotant


Dans le port d'Amsterdam
Y a des marins qui dansent
En se frottant la panse
Sur la panse des femmes
Et ils tournent et ils dansent
Comme des soleils crachés
Dans le son déchiré
D'un accordéon rance
Ils se tordent le cou
Pour mieux s'entendre rire
Jusqu'à ce que tout à coup
L'accordéon expire
Alors le geste grave
Alors le regard fier
Ils ramènent leur batave
Jusqu'en pleine lumière

Dans le port d'Amsterdam
Y a des marins qui boivent
Et qui boivent et reboivent
Et qui reboivent encore
Ils boivent à la santé
Des putains d'Amsterdam
De Hambourg ou d'ailleurs
Enfin ils boivent aux dames
Qui leur donnent leur joli corps
Qui leur donnent leur vertu
Pour une pièce en or
Et quand ils ont bien bu
Se plantent le nez au ciel
Se mouchent dans les étoiles
Et ils pissent comme je pleure
Sur les femmes infidèles

Dans le port d'Amsterdam
Dans le port d'Amsterdam.


Jacques Brel

Amsterdam

Amsterdamgo portuan
mariñelak kantuz
penak oihukatuz
karriketan zehar.
Amsterdamgo portuan
mariñelak lotan
trapu zaharren gisan
kanal bazterretan.
Amsterdamgo portuan
mariñelak hiltzen
zerbeza eta amorruz
beterik barrenak,
baina Amsterdamgo
portuan mariñelak
esna itsaso urrunen
ametsen beroan.

Amsterdamgo portuan
mariñelen jakiak
mantel zurietan
errai ederrenak,
haginak xurgatuz,
fortunak gastatuz
ilargiari begira
habanoak erreaz.
Bakailao usainez
bazterrak beteak
ahobetez irentsiz
zati koipetsuak
jeikitzen dira farrez
trumoien hotsera
bragetak hertsirik,
guztiz mozkortuak.


Amsterdamgo portuan
mariñelak dantzan
sabelak igurtziz
puten sabeletan,
jauzi eta jiraka,
karkaxak boteaz,
akordeoi zaharren
musikan bilduak.
Lepoak okertuz
algara eroan
soinua azkenik
isiltzen den arte,
orduan ozenki,
begirada fierraz,
birao eginaz
zerura begira.

Amsterdamgo portuan
mariñel hordiak
arnasgabe edaten
zerbeza gorriak,
puten osasunez
topadak eginik
Hamburgo, Amsterdam,
portu guzietan.
Edaten dutelarik
beren damen ondran
urretan ordainduz
larrua jotzean,
gero mukiak kenduz
izarrei begira
"ils pissent comme je pleure
sur les femmes infidèles".

Amsterdamgo portuan
Amsterdamgo portuan...

 


Jacques Brel

Voir un ami pleurer

Bien sûr il y a les guerres d'Irlande
Et les peuplades sans musique
Bien sûr tout ce manque de tendre
Et il n'y a plus d'Amérique
Bien sûr l'argent n'a pas d'odeur
Mais pas d'odeur vous monte au nez
Bien sûr on marche sur les fleurs,
Mais, mais voir un ami pleurer

Bien sûr il y a nos défaites
Et puis la mort qui est tout au bout
Le corps incline déjà la tête
Étonné d'être encore debout
Bien sûr les femmes infidèles
Et les oiseaux assassinés
Bien sûr nos coeurs perdent leurs ailes
Mais, mais voir un ami pleurer

Bien sûr ces villes épuisées
Par ces enfants de cinquante ans
Notre impuissance à les aider
Et nos amours qui ont mal aux dents
Bien sûr le temps qui va trop vite
Ces métros remplis de noyés
La vérité qui nous évite
Mais, mais voir un ami pleurer

Bien sûr nos miroirs sont intègres
Ni le courage d'être juif
Ni l'élégance d'être nègre
On se croit mèche, on n'est que suif
Et tous ces hommes qui sont nos frères
Tellement qu'on n'est plus étonnés
Que par amour ils nous lacèrent
Mais, mais voir un ami pleurer.


Jacques Brel

Lagun bat negarrez

Gerla dago Irlandan ere
gerla gela hertsietan
musikarik ez da entzuten
lehen bazuten herrietan,
dirutan daude Amerikak
baina zorionik han ez eta
nonahi adiskide bat
aurkitzen duzu negarrez.

Ziur, akatsak bistan daude
eta heriotza zelatan bagoaz
burua makurtuz zutik
irauteko lotsaz, maitaleak
desleial dira karriketan
bakerik ez eta nonahi
aurkitzen duzu adiskide
bat negarrez.

Adineko haur zaharkituek
hartzen dituzte hiriak haiei
lagundu nahi eta ezin, zentzu
gabeko irriak, denbora
azkarregi doa denok irentsi
beharrez egiak bizkarra
eman zigun eta lagunak
negarrez.

Ausardirik ez da geratzen,
ez gera beltz dotoreak ez
gera judutar hurbilak
noizpait labetan erreak, on
beharrez hiltzen gaituzte
hitzik gabe uzten gauez,
baina okerrago da ikustea
adiskide bat negarrez.

 


Jacques Brel

La ville s'endormait

La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom
Sur le fleuve en amont
Un coin de ciel brûlait
La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom

Et la nuit peu à peu
Et le temps arrêté
Et mon cheval boueux
Et mon corps fatigué
Et la nuit bleu à bleu
Et l'eau d'une fontaine
Et quelques cris de haine
Versés par quelques vieux
Sur de plus vieilles qu'eux
Dont le corps s'ensommeille

La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom
Sur le fleuve en amont
Un coin de ciel brûlait
La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom

Et mon cheval qui boit
Et moi qui le regarde
Et ma soif qui prend garde
Qu'elle ne se voie pas
Et la fontaine chante
Et la fatigue plante
Son couteau dans mes reins
Et je fais celui-là
Qui est son souverain
On m'attend quelque part
Comme on attend le roi
Mais on ne m'attend point
Je sais depuis déjà
Que l'on meurt de hasard
En allongeant le pas

La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom
Sur le fleuve en amont
Un coin de ciel brûlait
La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom

Il est vrai que parfois
Près du soir les oiseaux
Ressemblent à des vagues
Et les vagues aux oiseaux
Et les hommes aux rires
Et les rires aux sanglots
Il est vrai que souvent
La mer se désenchante
Je veux dire en cela
Qu'elle chante d'autres chants
Que ceux que la mer chante
Dans les livres d'enfants
Mais les femmes toujours
Ne ressemblent qu'aux femmes
Et d'entre elles les connes
Ne ressemblent qu'aux connes
Et je ne suis pas bien sûr
Comme chante un certain
Qu'elles soient l'avenir de l'homme

La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom
Sur le fleuve en amont
Un coin de ciel brûlait
La ville s'endormait
Et j'en oublie le nom

Et vous êtes passée
Demoiselle inconnue
A deux doigts d'être nue
Sous le lin qui dansait.


Jacques Brel

Hiria lotan zen

Hiria lotan zen
ahaztu dut izena
ibaian gorantza
ortzea argitsu
hiria lotan zen
ahaztu dut izena.

Eta gauez, astiro
denboraren geldia,
zangoak hautsetan
gorputzen nekea
gaua urdin ta beltz
iturri bat kantuz,
gorrotozko oihuak
zaharren ahotik
lokarturik dauden
zaharragoen aurka.

Hiria lotan zen
ahaztu dut izena
ibaian gorantza
ortzea argitsu
hiria lotan zen
ahaztu dut izena.

Zaldiak egarriz
eta ni begira
neure egarria
antzeman ez dadin,
iturria kantuz
nekea gailenduz
oinetan beruna,
eta nik errege
izan nahi dut orain
denok itxoiten
baleude bezala,
nehor ez daukat zai
aspalditik hona,
hiltzen gera ausaz
luzatuz gure azken urratsa.

Hiria lotan zen
ahaztu dut izena
ibaian gorantza
ortzea argitsu
hiria lotan zen
ahaztu dut izena.

Egia da nehoiz
ilunabarrean
uhainen tankera
txoriek dutela,
gizonak hor farrez
negarrez zotinka
negarra eta farrea
berdinak baitira,
esan nahi dut hola
kantatzen dutela
itsaso hitsaren
kantu ilunena.
Emazteek dute
emazteen antza
emazte ergelak
ergelenak dira
nik ez dakit zehatz
hitzez gaur nola esan
bizidunen mina.

Hiria lotan zen
ahaztu dut izena
ibaian gorantza
ortzea argitsu
hiria lotan zen
ahaztu dut izena.

Zu igaro zinen
andereño ilun
biluts dantzatzeko
maindire artean.

 


Jacques Brel

Quand on n'a que l'amour

Quand on n'a que l'amour
A s'offrir en partage
Au jour du grand voyage
Qu'est notre grand amour
Quand on n'a que l'amour
Mon amour toi et moi
Pour qu'éclatent de joie
Chaque heure et chaque jour
Quand on n'a que l'amour
Pour vivre nos promesses
Sans nulle autre richesse
Que d'y croire toujours
Quand on n'a que l'amour
Pour meubler de merveilles
Et couvrir de soleil
La laideur des faubourgs
Quand on n'a que l'amour
Pour unique raison
Pour unique chanson
Et unique secours

Quand on n'a que l'amour
Pour habiller matin
Pauvres et malandrins
De manteaux de velours
Quand on n'a que l'amour
A offrir en prière
Pour les maux de la terre
En simple troubadour
Quand on n'a que l'amour
A offrir à ceux-là
Dont l'unique combat
Est de chercher le jour
Quand on n'a que l'amour
Pour tracer un chemin
Et forcer le destin
A chaque carrefour
Quand on n'a que l'amour
Pour parler aux canons
Et rien qu'une chanson
Pour convaincre un tambour

Alors sans avoir rien
Que la force d'aimer
Nous aurons dans nos mains
Amis le monde entier.


Jacques Brel

Maitasuna besterik ez denean

Maitasuna bada
dohain emankorrena
bidaia luze bat
bada maitasuna,
maitasuna bada
biontzat, zu eta ni,
pozaren dizdira
une ilunetan,
maitasuna bada
promesen hitz ona
eta hortan sinestea
ondasun bakarra,
maitasuna bada
ederraren ikur
eguzki argitsu
auzoen estalgai,
maitasuna bada
arrazoi bakarra
abesti bakarra
bidelagun bakar.

Maitasuna bada
egunsentietan
behartsu biluzien
estalgai biguna,
maitasuna bada
munduko malkoak
xuka ditzakeen
eskuzapi fina,
maitasuna bada
opari bakarra
egunaren bila
dihardutenentzat,
maitasuna baizik
ez dagoenean
bide bat irekiz
bizitzen joateko,
maitasuna bada
gerla denen aurka
abestu daitekeen
eresi bakarra.

Beste ezer gabe
gure eskuetan
izango genuke
munduaren giltza.

 


Jacques Brel

Quand maman reviendra

Quand ma maman reviendra
C'est mon papa qui sera content
Quand elle reviendra maman
Qui c'est qui sera content c'est moi
Elle reviendra comme chaque fois
A cheval sur un chagrin d'amour
Et pour mieux fêter son retour
Toute la sainte famille sera là
Et elle me rechantera les chansons
Les chansons que j'aimais tellement
On a tellement besoin de chansons
Quand il paraît qu'on a vingt ans

Quand mon frère il reviendra
C'est mon papa qui sera content
Quand il reviendra le Fernand
Qui c'est qui sera content c'est moi
Il reviendra de sa prison
Toujours à cheval sur ses principes
Il reviendra et toute l'équipe
L'accueillera sur le perron
Et il me racontera les histoires
Les histoires que j'aimais tellement
On a tellement besoin d'histoires
Quand il paraît qu'on a vingt ans

Quand ma sœœur elle reviendra
C'est mon papa qui sera content
Quand reviendra la fille de maman
Qui c'est qui sera content c'est moi
Elle reviendra de Paris
Sur le cheval d'un prince charmant
Elle reviendra et toute la famille
L'accueillera en pleurant
Et elle me redonnera son sourire
Son sourire que j'aimais tellement
On a tellement besoin de sourires
Quand il paraît qu'on a vingt ans

Quand mon papa reviendra
C'est mon papa qui sera content
Quand il reviendra en gueulant
Qui c'est qui sera content c'est moi
Il reviendra du bistrot du coin
A cheval sur une idée noire
Il reviendra que quand il sera noir
Que quand il en aura besoin
Et il me redonnera des soucis
Des soucis que j'aime pas tellement
Mais il paraît qu'il faut des soucis
Quand il paraît qu'on a vingt ans

Si ma maman revenait
Qu'est-ce qu'il serait content papa
Si ma maman revenait
Qui c'est qui serait content c'est moi


Jacques Brel

Ama itzultzean

Nere ama itzultzean
aita pozez jarriko da,
ama berriz itzultzean
ni naiz pozez legokeena,
itzuliko da ohi denez
maitasun zauriz barnean,
bere itzulera ospatuz
familia bilduko da,
eta amak abestean
maite ditudan kantuak
pozez nengoke, kantuak
behar baitira tristuran.

Nere anaia itzultzean
aita pozez lehertuko da,
anai gaztea itzultzean
ni ere pozez nengoke,
lehengo ideia berekin
atzerritik itzultzean zaldun,
harro, aldagabe
hartuko dugu atarian
eta kontatuko dizkit
maite ditudan kontuak,
kontuak behar baitira
tristuran eta gaztetan.

Nere arreba itzultzean
aita pozez beteko da,
amaren haurra itzultzean
pozez gainezka nengoke,
itzuliko da Paristik
printze xarmant bat gogoan
eta fameli osoak
hartuko du negar malkoz,
nik hainbat maite ditudan
irrifarreak lekarzke
irriak behar baitira
oso gazte zarenean.

Nere aita itzultzean
aita izanen da pozik,
lauso itzultzen denean
ni oso pozik nengoke,
bistrot batetik letorke
ideia beltz bat buruan,
gauez itzuliko zaigu
berak behar duenean
aholkuak oparituz
nik maite ez ditudanak,
aholkurik behar al da
hogei urte betetzean.

Nere ama itzultzean
pozez izanen da aita,
ama itzultzearekin
ni ere pozez nengoke.


Leonard Cohen

Suzanne

Suzanne takes you down to her place near the river
You can hear the boats go by
You can spend the night beside her
And you know that she's half crazy
But that's why you want to be there
And she feeds you tea and oranges
That come all the way from China
And just when you mean to tell her
That you have no love to give her
Then she gets you on her wavelength
And she lets the river answer
That you've always been her lover
And you want to travel with her
And you want to travel blind
And you know that she will trust you
For you've touched her perfect body with your mind.

And Jesus was a sailor
When he walked upon the water
And he spent a long time watching
From his lonely wooden tower
And when he knew for certain
Only drowning men could see him
He said "All men will be sailors then
Until the sea shall free them"
But he himself was broken
Long before the sky would open
Forsaken, almost human
He sank beneath your wisdom like a stone
And you want to travel with him
And you want to travel blind
And you think maybe you'll trust him
For he's touched your perfect body with his mind.

Now Suzanne takes your hand
And she leads you to the river
She is wearing rags and feathers
From Salvation Army counters
And the sun pours down like honey
On our lady of the harbour
And she shows you where to look
Among the garbage and the flowers
There are heroes in the seaweed
There are children in the morning
They are leaning out for love
And they will lean that way forever
While Suzanne holds the mirror
And you want to travel with her
And you want to travel blind
And you know that you can trust her
For she's touched your perfect body with her mind.

Leonard Cohen

Suzanne

Suzanne gidatzaile duzu bere ibai bazterrera
entzun zenitzake ontziak
gaua bere ondoan pasa,
burutik ez dago ongi
horregatik zaude bertan,
eskeintzen dizkizu tea
eta Txinako laranjak,
esan nahi diozunean
etzaudela maiteminez
besoetan hartzen zaitu
ibaiak erantzun dezan
zu zaituela hark maite.
Urrundu nahiko zenuke
itsu-itsu bidaiara
zugan konfidantza baitu,
gorputza ikutu diozu izpirituz.

Jesus itsasgizona zen
uren gainetik ibiliz,
erne egon zen luzaro,
ziur jakin zuenean
bertan itoaz bakarrik
gizonek zutela ikusten
esan zuen: "Gizon denak itsasgizon
izan bitez itsasoak libra ditzan".
Bera desegina izan zen
zerua ireki baino lehen
baztertua, ia gizon,
zuen pean hondatu zen.
Baina zuk itsu nahi duzu
bidaia luzera irten
harengana konfidantzaz,
gorputza ikutu dizu izpirituz.

Eskutik hartuta Suzanne
orain gidatzaile duzu
ibai aldera zarama
arlote jantzirik dago,
eguzkia ezti-ezti
bere gain isuriz doa,
badaki nundik ibili
lore ta zabor artean,
goizean umeak daude
maitasun apurra eskatuz,
beti eskatuko dute
gaurko modu berdinean,
Suzannek ispilu bat du,
berarekin joan nahi duzu
urruneko bidaiara
itsu-itsu konfidatuz,
gorputza ikutu baitizu izpirituz.

 

Leonard Cohen

Bird on the wire

Like a bird on the wire,
like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free.
Like a worm on a hook,
like a knight from some old fashioned book
I have saved all my ribbons for thee.
If I, if I have been unkind,
I hope that you can just let it go by.
If I, if I have been untrue
I hope you know it was never to you.

Like a baby, stillborn,
like a beast with his horn
I have torn everyone who reached out for me.
But I swear by this song
and by all that I have done wrong
I will make it all up to thee.
I saw a beggar leaning on his wooden crutch,
he said to me, "You must not ask for so much."
And a pretty woman leaning in her darkened door,
she cried to me, "Hey, why not ask for more?"

Oh like a bird on the wire,
like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free.

Leonard Cohen

Bird on the wire

Txoriak kaiolan
mozkorrak gauez bezala
libre izan nahi nuen, alferrik.
Arrain bat amuan,
zaldun bat banintz bezala,
zugana itzuli naiz beti.
Krudel izan baldin banaiz
ahaz dezazun nahi nuke oraindik,
leial izan ez banintzen
zurekin leial nahi nuen izan.

Piztiak, urduri,
beldurrez, haurrak bezala,
puskatu dut emandako maitasuna.
Baina gaur zin dagit
xukatuko dizudala
gaizkiaz sortu nizun negarra.
Krudel izan baldin banaiz
ahaz dezazun nahi nuke oraindik,
leial izan ez banintzen
zurekin leial nahi nuen izan.

Txoriak kaiolan
mozkorrak gauez bezala
libre izan nahi nuen, alferrik.